Just när det känns som om gångarna och mörkret aldrig skulle ta slut, kommer Rubiccia, Victor och barnet ut ur en trång, hög och smal öppning. En liten stig leder ner till fastare mark på bergssluttningen, och en bit bort flammar en svag eld. Det är natt, men så mycket ljusare än under berget.
"Vi måste värma barnet, kanske få något att äta" säger Rubiccia och går mot elden.
Victor kan skymta åtminstone tre figurer runt elden, de ställer sig upp när Rubiccia närmar sig dem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
34 kommentarer:
Victor försöker skönja figurernas anletsdrag genom mörkret och frågar Rubiccia:
"Vilka är det vi möter?"
"Vänner, hoppas jag, redo att hjälpa vandrare i nöd. Vänta, det är män av ditt folk."
Victor ser att det ser ut som soldater från Maldor mer än något annat.
Ursäkta. Glömde helt bort att det var mig vi väntade på här!
Victor sträcker på sig rejält och tar ett par långa kliv för att hamna en bit framför Rubiccia. Han vandrar in i skenet från elden med handen höjd i en fredlig hälsning och försöker att snabbt studera männen när han kan se lite mer.
Victor stiger in i eldens sken och ser tre män, legosoldater från Maldor av allt att döma, av den typ som hyrs in för att vakta karavanen til Goren. Männen ser spända ut, medfarna.
En av dem, en kraftig sälle utan tänder, säger med slipprig röst att Victor kan slå sig ner, men blänger misstänksamt över Victors axel på Rubiccia som nu kliver fram.
Victor väntar med att sätta sig. Står kvar med hökblicken ständigt vandrandes mellan männen, vakandes över Rubiccia och barnet. Han låter alven agera först och inväntar männens reaktion.
Säg till om du vill att jag ska ta rodret, just nu kändes det lämpligast att låta livvaktsrollen hamna i förgrunden men om inte Rubiccia har för avsikt att chatta upp dom tar Victor över.
Rubiccia vill nog chatta upp dem, berätta en saga kanske, men männen tar till orda först:
"Är det ett barn du bär på? Många munnar att mätta."
"Du var inte med karavanen" säger en annan till Victor.
"Vi blev överfallna, förråda!"
"Munnar att mätta" upprepar den förste.
"Svikna. Du ser ut som ett befäl likväl, varför ska du leva när vi lämnas att dö?"
"Min mun. Ge hit valpen så grillar vi den som en gris. Ät eller dö!"
Den store bjässen vräker sig sig mot Rubiccia som ryggar bakåt.
De två andra drar svärd och rör sig mot Victor.
Vafan! Ja, det här accepteras helt enkelt inte. Victor tänker inte försöka resonera med kannibaler.
Han vrålar åt Rubiccia att hålla sig undan och tar ett steg fram mot den store samtidigt som han drar sitt svärd. Han tänker hugga honom, inga krusiduller.
Allright!
Bjässen uppfattar Victors rörelse i ögonvrån och avbryter attacken på Rubbiccia.
Min intention är att avväpna Victor. Medelst händer och brutal styrka.
Min intention är att nedgöra honom med svärdet, kosta vad det kosta vill.
Använder infantry.
Tänkte på det där vi snackade om förut, att köpa temporära keys för att en situation ska få lite mer tyngd och relevans. Vad sägs om key of the mission (föra Rubiccia och barnet i säkerhet)?
Key of the Mission låter väldigt bra i sammanhanget.
Coolt.
Då rullar vi! Jag pytsar in en pooltärning för bjässen.
Jag gör detsamma. Hamnar på SL 2.
Jäklar! Då vinner du. SL 1 fick jag.
Vad händer?
Ja, han reagerar som sagt på att ha sett Victor i ögonvrån men gör det lite för sent. När han kastar sig med händerna före mot svärdet hugger Victor honom djupt i armen och handen. Han faller till marken i ett virrvarr av blod och damm. Flåsandes och grymtandes av smärtan.
Victor får någonting i blicken, något annorlunda. Det är tydligt hur hemma han känner sig när svärd är dragna och tiden för talan är förbi.
Rubiccia kliver fram.
"Bra gjort!"
Han stryker med handen över barnets hjässa. Det jollrar svagt.
"Döda nu de andra två."
Victor cirklar runt den nedhuggne mannen och blickar hotfullt mot de andra två. Ser de ut att vilja dansa, eller? Han tänker nog inte slå ihjäl dem bara för att alven vill det.
Cool.
De sänker sina vapen. De säger att de levt i spänning och rädsla för sina förföljare, men att de gärna tjänar en sådan skicklig svärdsman och landsman, och de föreslår att ni ska slå följe och sätta er allesamman i säkerhet.
Okej. Victor har blivit en aning cynisk efter den senaste tidens händelser.
Kan det verkligen vara så här lätt?
Han sneglar mot Rubiccia, men tackar ja till deras förslag oavsett vad han ser ut att tycka.
"Låt oss värma oss vid elden ett slag, innan vi fortsätter vår vandring."
Han blickar mot Rubiccia och barnet igen.
"Hur länge kan vi stanna?"
"Vi ger oss av i gryningen" svarar Rubiccia och sätter sig vid elden, med ryggen mot männen, mellan Victor och dem.
"Sov du, vi behöver din styrka."
Victor lägger sig till ro, vilken ro som nu står att finna, och försöker somna.
(Shit, nu kom jag ihåg den där drömmen Victor hade i någon tidig scen. Den borde man kanske återkomma till på något vis så småningom.)
Plockar två XP för key of the mission (för nedhuggningen av soldaten).
2XP noterat. Väl förtjänade.
Drömmen ja! Coolt. Gör vad du vill av det, jag tror vi lämnade det väldigt vagt senast, men här finns tillfälle att etabelra något om du vill.
"Medan han följer soldaten med bestämda steg mot platsen där Cittiga befinner sig ekar drömmen i hans tankar. Han minns tydligt hur han vandrade genom en tom, mörk gruva, förtvivlat letandes efter någon. När han slutligen kunde skönja tunnelns slut fann han ett blodspår vid sina fötter och började springa. Precis när han kommit tillräckligt nära för att skönja en människogestalt liggandes i ljuset vid grottmynningen rycktes han ur sömnen."
Här är vad Victor drömde tidigare.
När han nu somnar tar drömmen vid där den slutade. Gestalten på marken är Rubiccia, men också Porfirio och börjar förvandlas till ett barn. Victor lyfter upp barnet och bär det, men börjar till sin fasa äta upp det samtidigt som en känsla av att själv vara barnet infinner sig. Victor drömmer att han är barnet, åter fångad i mörka gångar, inne i den kropp som slukat honom. Plötsligt sticks svärd in genom buken, han hör Silvios röst och skriker till honom att sluta, att han finns där inne.
Så springer Victor och Nica över snön. Längre bort syns hela tiden grönska och blommor, men de kommer aldrig fram, snötäcket följer med dem. Så hörs ett skrik och en bit ifrån dem ser de en man stick ner en annan med ett svärd genom buken. Victor ser sig själv och Porfirio, prinsen på knä, blödande, medans hans ansikte sakta vänds mot Victor.
Victor och Nica står och ser på,
Ooooh! Härligt! Satt precis och våndades över att jag inte kunde formulera något jag var riktigt nöjd med här så tack för att du tog tag i saken.
Fint.
Nu vaknar Victor.
Det är Rubiccia som försiktigt rör vid hans axel.
Han har bundit barnet till sitt bröst och håller Victors svärd i ena handen. Han räcker fram det, hjaltet först, klingan är blodig.
I andra handen har han lite bröd och några bär.
"Nu rör vi oss, du får äta till fots" säger alven och börjar gå.
Förvirrad greppar Victor sitt svärd och reser sig hastigt. Han tittar på blodet och ser sig om, letar spår efter någon slags strid.
"Dödade du dem?!"
Han är sömndrucken och har inte hunnit återfå sitt sedvanliga lugn ännu. Han låter upprörd.
"Ja."
Rubiccia låter lugn.
Högröd i ansiktet ryter Victor:
"Varför? De ville bara slå följe med oss!"
"Du hörde dem, de ville äta barnet. De skulle ha dödat dig i sömnen. Du vet att det är sant."
Rubiccia vänder sig om och ser Victor i ögonen.
Victor står tyst en kort stund och möter Rubiccias blick. Han har börjat lugna sig men ilskan flammar fortfarande i hans ögon.
"Det här får inte hända igen. Du kan inte bara bestämma vem som dör och vem som får leva."
Hur hamnade jag i lag med den här psykopaten?
"Då får du bestämma det, kapten."
Rubiccias svar är kort, men levereras med ett leende. Inte hånfullt, mjukt.
Medlidsamt?
Victor lämnar den sista uppmaningen obesvarad och fortsätter vandra. Han tittar på barnet medan han går med tunga steg efter Rubiccia.
Fan vad jag älskar den här vandringen!
Cools scen! Riktigt cool!
Skicka en kommentar