Efter att ha befriats av Victor har Vasilij förts till en maldorsk fältskär som muttrar att han beordrats se till såren efter prygeln.
Nu ligger Vasilij på den hårda träbrits som av Maldors soldater kallas "slaktbänken" och väntar på att läkaren som nyss lämnat honom ska återvända med den salva han sade sig behöva hämta. Men det är inte han som plötsligt lyfter tältflärpen och sluter upp vid Vasilijs sida, utan en arbetare som Vasilij inte alls känner igen. En man något under medellängd av obestämbar ålder som ändock ser märkligt bekant ut. Han gör en rörelse mot munnen som för att Vasilij ska vara tyst, och han viskar:
"I afton väntas kronprinsen av Goren komma hit, till lägret. Han kommer att hälsa på en utvald skara av arbetarna. Vi ser till att du finns bland dem, Vasilij. Här är en gåva vi vill att du överräcker till Prins Porfirio då."
Mannen håller fram en dammig vinflaska. "Från före himlaelden."
När mannen virar in flaskan i en duk och försiktigt lägger den under Vasilijs arm hörs hur det klirrar svagt.
"Ja, där finns två. Den andra, märkt med ett band, är till dig. För ett förväntat väl utfört arbete."
Mannen ler.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Här är det konspirationer på gång till höger och vänster. Undrar om det är samma krafter som försöker dra i trådarna eller om flera olika parter drar åt olika håll.
Det är inte min mening att smyga med information, så det kommer säkert klargöras ganska snart.
Jonas, vill du göra något?
Det var inte kritik. Jag litar på dig och gillar vad du gör. Nu skall jag hålla käften. :-)
Anders: Är flaskan som lämnas åt vasilij lika gammal som den andra?
Ber om ursäkt för dröjsmålet, hade inte tillfälle att sitta vid datorn alls igår.
Det är lugnt Jonas.
Ja, flaskan som är märkt, "med ett band", är i stort sett identisk.
Vasilij ligger kvar tills läkaren har smort salvan över hans sår, en behandling som är nästan lika plågsam som själva piskans. När läkaren sedan lämnar honom klär han på sig och tar med sig båda flaskorna på väg ut. Sedan sätter han sig på en ödslig plats vid ett stup. Sittandes på den kalla klippan sirrar han länge, länge på flaskan han håller i handen. Bandet leker lite i vinden och den röda vätskan tycks kalla på honom, men tillslut kastar han ut flaskan för stupet med all sin kraft och ser den krossas mot klipporna nedanför. "Det är inte värt det" säger han lågt för sig själv innan han tar med den andra flaskan tillbaka, för att träffa prinsen han en gång tjänade under.
Jag tror faktiskt jag bryter scenen där.
Kort men naggande god.
Skicka en kommentar